evafagrell

Vilken natt!

Det var svårt att sova trots att jag hade stoppat i mig piller så det skulle gå bra. Jag funderar på vad jag gjorde igår som inte gjorde kroppen nöjd inatt. Armarna molde, värkte, brann. Ja det gick verkligen inte att sova. Tror jag fick fyra timmar sammanlagt, så ni kan tro att jag är slö idag.

Inte nog med det, kroppen fortsätter att skrika under dagen, kanske inte lika mycket med tillräckligt för att bli påmind för varje sak jag gör. Jag har testat olika typer av medicin för att få sova på nätterna.

En var en epilepsimedicin, som sas vara bra. Jag blev tvungen att sluta med den, då jag fick svårt att andas. Andas bör man ju. :)

Sedan har jag tetstat en antidepressivmedicin, som funkade fint, men resten av livet blev helt platoniskt och jag brydde mig inte om något till slut. Så jag slutade med den, men nackdelen är då att jag får svårt att sova igen. Jag vill ju fortfarande ha ett liv trots smärtan, vill kunna känna känslor, det är viktigt för mig.

Finns det någon där ute som kanske har något bra tips? Allt mottages. :)

Min lilla kattherre har funnits vid min sida hela dagen, där jag är, där är han. Han brukar bli så när jag har ont eller blir sjuk, han känner verkligen på sig när jag inte mår bra. Upptäckte även att en av kattdamerna också börjar bli lite så. Brukar kalla dom för mina healers.

Jag inväntar svaret på testerna jag gjorde i måndags, just nu har jag inga tvivel om att något inte är som det ska. Men man undrar ju ändå.

Jag hade tänkt göra å mycket idag, men det blev inte allt för mycket. Har pysslat lite, hade min man varit hemma, vet jag att han stoppat mig för längesedan. :)

Jag vet att man kan ha jävulskt ont i benen med, men jag kan lova, att jag hade hellre haft detta i benen. Jag har det körigt där med, men jag kan i alla fall äta då, jag kan borsta tänderna. Mitt vänster ben fick sig nog en liten smäll med i denna skoterolycka, men jag tar det hellre än i armarna.

Kram på er där ute.

 

Vän

Trots att det är svårt att sova oftast och jag är trött som själva den, så är livet ändå härligt och jag känner mig tacksam att jag har det liv jag har.

Jag har en underbar familj som består av en underbar man, katter som är helt underbara. Och så har jag några vänner som alltid finns där och dom är något alldeles extra.

Fick ett brev av en av dom idag och det låg lite mer i det brevet än vad som skulle ligga där. Tårarna kom när jag såg det, det var en sådan fin present. Ett egetgjort armband, som jag vet att hon gjort med känsla för vad jag behöver. 

 

Denna vän har funnits vid min sida sedan 2005 och även när jag fick min smärta så finns hon där och hon är verkligen något alldeles extra. 

Lika väl som jag inte vet hur jag ska kunna ge tillbaka lite av det som min man gett mig, lika lite vet jag hur jag ska kunna ge tillbaka allt det som min vän gett mig. 

Jag hoppas att hon verkligen förstår hur mycket hon betyder för mig, för hon vet verkligen allt om mig.

Att få ha en riktigt vän när det verkligen behövs så här, det bland det bästa som finns. En vän man kan spy all världens problem med för att sedan skratta och ha kul med, kanske är man bara tyst tillsammans med, men du kanske vet känslan? Det är en underbar vän.

Nackdelen här, är hon bor så väldans långt bort, så det blir mest telefonkontakt. Har sagt att hon borde flytta hit, hon tycker jag borde flytta dit. :)

Var rädd om den vännen du har, dom är guld värda!

Kram

Skrämmande..

Jag var nervös så jag mådde illa i morse. För kl 10.30 var det dags! 

Jag skulle testa mina muskler och nerver. 

Först visste man inte hur det funkade, för det andra så visste jag ingenting om detta, så jag var nervös som sjutton.

Personalen som tag hand om mig var helt underbar. Jag fick träffa en ung kvinna med en härlig humor, hon hade inte långt till skämt, så det var väldigt trevligt, trots den mindre trevlig testet på nerverna. Trodde nerverna skulle hoppa ut ur armarna ett tag. :)

Jag frågade om hon kunde hjälpa mig med detta på en gång och hon hängde på och sa att vi kunde amputera det på en gång. Ja, sa jag! Kom så går vi in i rummet bredvid sa hon och vi skrattade lite gott både hon och jag.

Efter denna mindre sköna behandling så hade jag ett uppehåll på 40 minuter innan läkaren skulle göra sitt. 

Om jag var nervös före, så hade det lagt sig lite innan det var dags att testa musklerna, vet egentligen inte varför, för att köra in en nål i musklerna borde vara värre, eller hur?

Läkaren var fantastisk, inga problem att gå till en sådan läkare, han borde lära en hel del andra hur man är trevlig mot sina patienter..

Han plockade fram nålen han skulle föra in i ett antal ställen på armen, men hör och häpna! Det gjorde knappt ont. Det var på ett ställe där det gjorde riktigt ont, men jag blev förvånad. :) 

Så nu, är det bara att vänta på svaret och se vad det sa. Så nu håller jag tummarna. :)

Jag har tur som har en man som hjälper mig med allt jag har svårt med just nu, som att köra bil längre sträckor, Han är verkligen guld värd, han ställer upp i vått och torrt.

 

Hade en liten stund för mig själv i naturen igår, det är för himla skönt.

Det är så mycket lättare att njuta av livet där ute.

I morgon är det dags för Falun, nu ska det testas för hur mycket aktivitet jag har i muskler och nerver. Håll tummarna, jag vet egentligen inte för vad, men något i alla fall. :)

Kram!

Oj, nu helt plötsligt så här på fredag eftermiddagen händer det saker.

Jag har väntat länge för att få en test på hur nerver och musklerna funkar, nu bär det av.

Men förvånad blev jag, för redan på måndag ska jag dit och dom ringde idag. Jag hinner inte ens bli nervös. :)

Jag hoppas inte denna avdelning gör lika som en annan läkare gjorde. Han dömde mig redan när han kom in på rummet och ville jag skulle göra en gastric bypass. Det tjatade denna människa om i en halvtimmes tid och då var jag ändå där på remiss från läkaren här för att kolla om eventuell operation på nacken. Operation är väl det enda gemensamma på dessa saker. Jag anmälde faktiskt detta till patientnämden och jag har bett denna läkare att skriva i journalen att vi inte var överens om det som skedde på min tid där. Han skrev att han förklarat om operationen i nacken och hur dåligt skick jag var, men min man var med och han hade inte heller hört något. Pratade med hans chef och sa att denna man kan ju faktiskt krossa nästa människa helt. 

Jag hoppas verkligen inte att dessa människor är så. Jag hoppas man kan se förbi att jag är tjock.

 

Annars har det varit en ganska bra dag, med ganska bra smärta om man kan säga så. Den var hemsk under natten, men släppte lite när jag klev upp. Och sedan har den börjat lite smått igen.

 

Någon ide?

Försäkringar, kan någon förklara varför man har sådana? 

Jag har börjat fundera starkt på om det bara är för syns skull..

Man har privata försäkringar, man har försäkringar via jobbet, ja man har försäkringar överallt och enligt min mening just nu, så känns det skit de samma.

Pga min skada som gjordes på ett fordon, så vill fackets försäkring att man ska pratat med fordonets försäkring. Och dom vill ju absolut inte ge några pengar till en med nedsatt arbetsförmåga. För dom anser att jag har blivit för gammal.

Skickade det då vidare till  fackets försäkring som skickade mig tillbaka för jag hade inte överklagat den tredje gången. Så nu är vi tillbaka till ruta ett. Så varför har man försäkringar? Betalt vill dom ha, men dom vill ju inte hjälpa en person som behöver deras hjälp pga en skada. 

Hade man vetat detta skulle man sparat pengarna man betalat in till försäkringarna och haft dom i madrassen istället, då kanske jag haft bättre hjälp av pengarna.

Det är bara att sätta sig att överklaga en tredje gång, sedan ska fackets försäkring få visa färg. Att vara skadad, med vissa funktionsnedsättningar är inte helt lätt. Vardagliga saker kan bli väldigt svåra. Nu gör jag en hel del ändå, med mer smärta som följd, men den går att leva med när man har en underbar make som finns till hjälp när det blir alldeles för svårt. Nu är det jobbet jag oroar mig för.

Arbetsförmedlingen har varit snälla dock, vi håller på att kolla på vad jag kan och inte. Jag hoppas bara vi sätter igång med det med full fart snart.

Ha det gått där ute folket!

 

Äntligen

Äntligen kan jag skriva igen. Jag försökte på både paddan  och telefonen, men funkade inget vidare.

-Har precis kommit hem från en trevlig, spännande och skön resa på en av de stora vita i Östersjön. Jag lyckades hålla mig fri från sjösjuka, trots att det blåste så pass att vågorna uppgick till 3-4 meter höga på hemfärden, men jag kan lova att det kändes som att försöka sova i en berg och dalbana, plus att det gungar ännu trots att jag klev av båten för mer än 12 timmar sedan. :)

Äntligen hemma och jag tror våra fyrbenta barn har saknat oss. Och då har dom ändå en kattvakt dom älskar.

Jag älskar naturen här uppe och det är oftast där man återhämtar sig, men iblandd kan jag tycka att det är jobbigt att bo här när man har så långt till allt man vill göra. Gå på cafe. bara ut och titta i någon butik ibland, ja allt du kan göra med ett större ställe. Men naturen här slår ändå allt det.

 


 

Underbart

Ja idag är det underbart, jag har sovit ganska gott. Vaknat kanske tre fyra gånger inatt, men det är ju nästan ingenting om man jämför hur det kan vara. 

Det har varit så att sedan jag skadade mig i nacken, så har det varierat hur bra jag sover. ibland kan jag vakna tio gånger, ja mer ibland, du kanske kan förstå hur man känner sig på morgonen då.. Och ska man jobba den dagen, Urk!!

Jag ska berätta lite av min historia:

Jag har ett jobb vintertid där man behöver skjus fram av skoterburen personal. Resan tillbaka från arbetsplatsen gick bra, ända till ett komprimerande gupp, där vi kom lite fort i och jag han inte värja mig i. Saken var klar, det tog stopp i fjädringen på skotern och det fortplantade sig vidare upp i ryggen och nacken på mig. Det lät ungefär som när man krasar cornflakes. Rätt omgående fick jag huvudvärk. 

Men det tog ett tag innan jag jag fattade att jag skulle gå till läkaren, det var en bekant som sa åt mig att gå nu, för då hade även armarna börjat göra ont. Sagt och gjort, jag gjorde det och fick läkaren att ge mig en magnetröntgenremiss (han ville bara ge mig vanlig röntgen först, men jag frågade om han trodde man kunde se allt på den), då skrev han en remiss för magnetröntgen.

När svaret kom, så ringde en läkare upp mig och ville jag skulle komma så fort som möjligt, så det var bara att åka ner dagen efter han ringt.

Vi gick igenom vad röntgensvaret blivit och efter det så borde jag varit sämre verkade det som. Visst hade jag ont och nästan konstant huvudvärk. Orken i armarna förvann allt mer också.

Som alltid, blev jag skickad till sjukgymnasten här och han har varit mitt bästa stöd i denna frågande tid. För nu började alla frågor dyka upp.

Jag jobbade som vanligt första sommaren, men det var på vippen att jag skulle bli tvungen att sjukskriva mig, orken fanns inte där. Det hade börjat värka och orken i armarna var helt slut.

Skickades in papper på arbetsskada, vi kämpar fortfarande med det eftersom försäkringsbolaget anser att det är en åldersförändring, trots att det hände i en olycka.

Allt eftersom månaderna går, så blir jag inte bättre kan man säga, utan snarare tvärtom.

Jag, med hjälp av arbetsförmedlingen håller nu på att se vad jag kan och onte kan göra, då orken i armarna nästan aldrig finns där. Vissa dagar kan jag knappt borsta tänderna eller äta med bestick.

Förra sommaren klarade jag jobba två veckor, sedan blev jag sjukskriven i 8. Denna sommar, var jag på väg att sjukskriva mig minst fem gånger, men jag försökte att fixa detta, och lyckade komma i mål, men det har betalat sig efteråt. Så ont som jag haft nu var längesedan jag haft.

Detta var min historia i snabba drag, hur har din varit? 

Trots det, så försöker jag leva som vanligt så mycket jag kan. Jag vill fortfarande ha kul och det tänker jag ha.

 

Denna trapp visar hur livet kan vara ibland. Ibland uppförsbacke för att sedan vända nedför igen!

Kram

Hej!

Du är välkommen till min sida som jag precis har skaffat.

Min förhoppning är att jag ska skriva saker som gör dig intresserad. Det kommer ganska mycket att handla om min nackskada jag ådrog mig på jobbet för några år sedan. Kanske känner du igen dig och inte känner du dig ensam längre, för jag har förstått att det finns många av oss. Jag har haft den i snart 3 år och kämpar med att hitta arbetsuppgifter som passar mig, försäkringsbolag ja ibland även med läkarna.

Har du det så med? Kanske vänner och familj inte alltid förstår heller? Jag har sådan tur att jag har en man som förstår mig otroligt bra. Utan honom vet jag faktiskt om jag funkat så här bra.

Men självklart kommer jag skriva lite annat med. Så välkommen hit!

                                                                                                                                                                                                                                                             

                                                                                 

Välkommen

Välkommen till for.me!

Det här är ditt första inlägg. Logga in och ta bort inlägget under "arkiv" i menyn om du inte vill ha kvar detta.

Upp