evafagrell

Jubileum!!

Halloj på er därute.

För ett par dagar sedan firade jag och min skada tre år tillsammans och ett evigt kämpade med försäkringsbolag.

Tre år med en skada som började med ett krasande i nacken och rygg, men omedelbar huvudvärk för att allt eftersom eskalera till smärtor kraftlöshet så jag vissa dagar har svårt att sköta mitt vardagsliv. 

Och på grund av detta vill min arbetsgivare jag varit trogen i många år, kanske inte anställa mig. Att vara ärlig mot arbetsgivarna ska man troligen inte vara. Blir så trött. Vet jobb som jag skulle kunna utföra en längre tid, om jag bara slapp ett moment i det som dom la till för något år sedan

Ja ja, kanske är det ännu en pusch för att jag ska ta mig vidare. Flytta härifrån kanske? Wow, tänk om det skulle ske.

Väntar utlåtande från läkaren på akademiska och hoppas det kommer snart. Vill veta hur dom tänker och funderar. :) Plåtarna är skickade i alla fall.

Kanske är det min tid att få läka snart, jag hoppas verkligen det så jag kan börja ägna mig åt roligare saker. Att hjälpa andra läka sig. Och planera saker med en mycket god vän. Vi tittar på en kurs som jag hoppas kan bli av. Tror personligen att detta egnetligen inte påverkas av att jag har en ond skada, men det skulle hjälpa till att vara mer hel själv. :)

Kram på er!

Hopplöst..

Hjärnan vill, men inte kroppen. Inte den lättaste kombinationen. 

Jag vill göra så mycket säger hjärnan, men kroppen ställer inte upp. Kroppen vill bara softa när vi är ledig, men hjärnan vill ha kul. 

Att aldrig få sova en hel natt, gör att jag är tröttare än vad jag är annars. Min högsta önskan är att det ska bli så pass att jag ändå kan få sova på nätterna, bara där skulle jag tycka att jag mådde bra mycket bättre. 

Ja nu är det ju så att jag ändå mår bra trots smärtan och den dåliga sömnen. Jag har ju en fantastisk man och fantastiska underbara vänner som finns för mig, trots att jag just nu inte tillför så mycket. Jag hoppas verkligen att jag på något sätt kan bjuda tillbaka av allt dessa människor gör och gjort för mig. Och självklart hoppas jag dom finns kvar för mig lääääänge. :)

Mina nätter just nu, när jag inte försöker ta piller, vill ju helst inte det.. Är värk i armar, nacke, domningar.. Dagar när jag jobbar är det samma visa och mer och mer piller måste tas, jag hoppas det snart ska bli bättre. Om inte helt, hoppas jag på lite bättre, det skulle göra mycket. :)

Ni ska inte tro att jag avskyr mitt liv, det gör jag verkligen inte. Jag älskar dock mitt liv och njuter av det mina bra stunder och för det andra, jag skulle inte må bra av att älta detta för mycket. Jag väljer att leva ändå så gott jag kan. :) Skriver fortfarande min smärtdagbok, men hoppas den ska bli kortare snart. :D

Livet är för härligt och kort för att inte levas nu! <3<3<3<3<3

Första steget..

Snart är det dags! 

Det är dags att röntga sig nästa vecka. Jag trodde jag skulle få nacken och länden, men det blir en helrygg. undrar hur det ser ut. :)

Kroppen har börjat gå på något som heter järnvilja. Den har börjat göra ont för det minsta lilla. Kroppen och jag tyckte det var skönt med två dagars vila. Skulle vilja göra så mycket, men var är orken? Jag hoppas den får komma tillbaka snart, semestern borde vara slut för orken snart. :) Kroppen värker, ingen ork i armar, kan inte sova, måste ta piller nästan varje dag nu för att bli av med topparna av smärtan, men detta hjälper inte jättebra heller. 

Förhoppningsvis blir det bättre snart. :)

Jag ser fram emot att det börjar hända saker nu.

Jag har också varit på kurs, försökte göra det bästa jag kunde, men inte helt enkelt när kroppen skriker hela tiden. Men jag lyckades bli en Freja MånPrästinna nu. Känns helt underbart.

Hur som helst, livet är ändock värt att leva och ha så kul som möjligt. Så jag försöker ha det bra varje dag. :)

Kram

När borde man?

Hej svejs!

Varit ledig i ett par dagar och jag har varit däckad, i värk och kraftlöshet. Jobbade tre dagar på raken och en del snöskottande och annat skitarbete som behövdes göras. Redan den andra dagen kände jag att det här kommer bli tufft. Och så rätt jag hade. Lördag och söndag var jag på väg att falla i gråt, vad jag än gjorde. Men jag klarade det med lite envishet.

Dagarna efter så har jag däremot varit däckad, min kropp har verkligen inte velat göra ett skit. Att sova på nätterna är ett rent helvete och det till följd att jag blir trött på dagarna.

Nacken, fingrar, armar, huvud värker ständigt, samtidigt så moler det på många andra ställen, ändå vill jag försöka leva så normalt det bara går. Men gubben min har börjat köra mig till och från jobbet, så jag ska kunna stoppa i mig så mycket piller jag kan behöva. :) Han är för snäll.

Jag vill också träna, men den orken, den finns inte, för jag måste få vila på min ledighet. Jag försöker dock planera mitt liv för framtiden, som jag snart hoppas kommer. :)

Kanske borde man sjukskriva sig? Men blir jag bättre av det? Kanske, kanske inte.. När borde man sjukskriva sig?

Kram på er.

 

Före och efter.. :)

Hej på er där ute..

Hoppas ni har det bra. Jag jobbade troligen lite för hårt med snön på jobbet igår, för idag känns det som om någon kört över mig med en ångvält. Det jag kanske gjorde fel, var att ta ett piller som tog bort det värsta, så då körde jag på. Det känns idag. Men det är tur jag är ledig. 

Man kan säga att man känner sig som ett litet barn som behöver sova extra på dagen. Känns inte normalt för en vuxen person, men där är jag just nu. Och inte nog med det, det börjar bli svårt att få armarna bakåt, jag har svårt att klia mig själv på axeln eller nere i vekryggen, för armarna gör så ont. Känns inte riktigt normalt, eller vad tycker ni.

Fick åter igen ett avslag på nästa tur med trafikskadenämnden. Att dom skulle gå på försäkringsbolagets sida, var vi redan medvetna om.. Men det kan kännas surt att betala en massa, sedan när man behöver deras hjälp, så ger dom inte ett ynka öre för skador man får. Så varför har man försäkringsbolag?  Det var lika när vi fick en stor vattenskada i nedre våningen, men där fick dom ge med sig en del, så fick nästan hälften i alla fall. Men detta blir svårt känns det som.

Först ska man varit skadefri i alla år till dess att du söker från försäkringsbolaget. Och eftersom mitt sitter i nacken, så ska jag helst aldrig ha sökt för det innan eller fått hjälp med massage. Ja du ska inte ens ha gjort sakerna i förebyggande. Att jag knappt gick till läkare innan detta datum då jag råkade ut för detta, har inte heller någon betydelse. Inte var jag till sjukgymnast så ofta heller, men nu efter tre år så har jag slutat gå dit. Nu väntar vi på eventuell operation och då får jag börja gå dit igen. 

Ja ja, sådant är livet just nu, jag vill inte deppa ihop för mycket, men ibland kommer det över mig. :) Troligen på grund av att smärtorna har blivit så mycket kraftigare sedan i höst. Jag och skadan firar tre år tillsammans nästa månad.

Jag sitter och planerar för ett liv efter eventuell operation, jag hoppas det inte blir värre. Men även om den inte skulle lyckas helt, så tror jag själv att det skulle hjälpa mig lite. Just nu känns det som ett liv före den och ett liv efter. :) 

Hur ska detta gå?

Hur har ni det ute i era hem? Jag lever och bara det känns ju helt okej just nu.

Att klä sig är inte helt enkelt kan jag säga, armarna är inte med mig på alla vis och då sköta sig jobb med mycket armrörelser kräver en del av mig själv. Men jag vill inte sjukskriva mig ännu, jag hoppas det ska gå ett tag till.

Det känns som om allt går så fort just nu. Jag bara väntar på att få komma iväg och ta nya röntgenbilder och se vad läkaren har att säga. Inte för att jag längtar efter att bli opererad, men kan det hjälpa mig nu med diverse saker som tex att ge mig styrkan tillbaka i armarna så jag kan klä mig själv, så tar jag en sådan. Är så glad att min man finns vid min sida och kan hjälpa mig med det som är svårast. Utan hans stöd just nu, skulle livet vara betydligt krångligare skulle jag våga säga.

När man inte kan göra vissa saker, då lär man sig uppskatta det lilla som finns där. Är så tacksam för er som finns i mitt liv och verkligen finns där för mig..

Kram på er!

 

Glädjerik vecka

Hej på er alla!

När jag åkte till Uppsala i måndags så kan jag ärligt säga, några större förhoppningar det hade jag inte. Min man fick nästan dra in mig på ortopediska mottagningen. Men tillslut efter den tredje etappen innan min tid, så gick jag in och registrerade mig. Jag satt mig efteråt i stolen i väntrummet med Lars bredvid mig och gick igenom alla scenarier jag kunde tänkas behöva gå igenom.

En sköterska hämtade in oss, ja Lars fick följa med in, ifall det skulle bli ett liknande som det i Falun. Sköterskan verkade måttligt intresserad, hon visade oss rummet och gick lika fort därifrån. Sedan var det bara att vänta på min läkare, hon kom väl snart.

Jag hade svårt att sitta still, då jag var helt säker på att detta skulle bli ett lika hemskt möte.

In kommer det en man som vi trodde var en sköterska först, men det visade sig att läkaren jag skulle träffa blivit sjuk, så han hade fått tagit över mitt fall. Jag som hade tänkt det tidigare, tänk om hon skulle vara sjuk denna dag. :)

Han frågade ut mig allt möjligt, han testade känsel lite överallt och ja vet allt vad han gjorde. Jag kommer ihåg han drog under min ena fot och den knappt reageradde, medan den andra hoppade rakt upp när han gjorde samma sak.

Och för första gången sedan mina bilder blivit till, så fick vi veta hur det verkligen såg ut där bak. Det var inte så jättebra. Han förklarade med ett lugn och intresse. Jag berättade om vad den förra läkaren sagt till mig, just pga övervikt. Han la ingen större notis om detta utan han berättade sin syn på detta och sedan var det över med den diskussionen. Han hade tydligen inget problem med detta.

Jag kan säga att när vi gick därifrån, så var det med lätta steg. Jag svävade fram. Jag tror att det mest var för att han trodde mig, han förstod att jag hade ont. Och jag kände för första gången att jag simulerar inte mina problem. 

Både jag och min man tackade denna läkare för hans vänliga, ödmjuka och humana sätt. Det är den första läkaren jag verkligen känner att jag inte vill tappa i min vårdcirkus. KAn tyvärr inte komma ihåg hans namn då det var utländskt och långt. Men han var en guldklimp bland alla andra. När jag gick från mottagningen, så rann mina tårar ned för kinden, pga att jag äntligen mött en riktigt bra läkare och alla spänning innan.

Så denna vecka var händelserik och glädjerik!

Kram på er där ute!        

God fortsättning på det nya året..

 

Jag kanske är lite sen att önska er god fortsättning, men jag jobbar, sover, jobbar och sover.

Kroppen mår inte heller helt bra. Sedan fallet i november, så har symtomen blivit fler och värre. Känns som kroppen går på högvarv både natt och dag.

Försöker dock  leva så mycket jag kan ändå och ser till att ha så roligt som möjligt trots allt detta, men visst är kroppen trött. den vill helst sova, det är ju dock det minsta den får, då nätterna är värst.

Snart dags för Akademiska och jag vet inte vad som blir bra. Helst skulle jag vilja bli bra, utan operation, men just nu gör jag nog det mesta bara kroppen får sova. Den kommer att sova några dygn på raken skulle jag tro. :)

Jag upptäcker att människor inte trott att min nacke inte är så dålig som den är, trodde inte det själv heller förrän läkaren sa att det var inte bra att trilla när min nacke var så dålig redan. :)  Men när jag säger att jag ska till Uppsala för att kolla ifall, då blir det annat ljud i munnen. :)

Hoppas ni hade det bra under julen och nyåret? 

Kram

 

Akademiska, nervöst.....

Hej på er där ute!!

Det har varit några tuffa veckor nu, framförallt har det varit intro och jag fått jobba fem dagar på raken och min kropp tycker tydligen inte om det längre. Vi har haft vårat årliga intro på jobbet och lärt upp dom nya som kommer och ska jobba under säsongen och detta år känns det riktigt bra med dom nya. Dom verkar verkligen vilja jobba. KUL!

Men min kropp har inte tyckt om detta, ska försöka göra klart en sak idag om armarna och överkroppen vill försöka klara detta. Kroppen skriker och vill helst vila och vad armarna skulle vilja, det vet jag inte. Jag har till och med svårt att skriva detta inlägg utan att armarna vill vila och knappt orkar skriva klart. Jag vet att det finns många som har det värre än mig och jag tycker inte synd om mig själv, men ibland dimper styrkan i mig själv och tårarna vill bara rinna. Jag har det garanterat inte värst, jag kan ju i viss mån jobba ännu. 

Fick en tid till Akademiska sjukhuset häromdagen. Läkaren här vill ha en second opinion på mig och se om jag ska ha en operation. Låter ju som man är jättedålig. Jag vet inte vad jag bör hoppas på heller. Operation är dock en operation. Kusligt! Vi får se vad denna läkare säger, hoppas bara hon inte är lika hemsk som den jag hade i Falun.Min man följer med även denna gång och det är bra. Vill ha honom med på denna resa som en trygghet och med flera öron. :)

Ha en mysig helg nu allihopa!

 

 

Pepparkakor..

Hej på er!

Snön har fallit i natt och det blev just ute. Alldeles lagomt till första advent.

Kroppen min håller fortfarande på att vaknar till efter en natt med många plågor. Blir så efter en dag, med mycket skottning på jobbet. Hade det på känn och det känns inget konstigt. Det som var konstigt var att fingrarna på handflatans sida hade stickningar och visa punkter på ena tummen blev domnade. det har jag aldrig haft tidigare och det kändes mycket konstigt.

Något som finns konstant just nu, det är huvudvärken. Den hade jag gärna avstått från, då det kan vara svårt att vara trevlig ibland.

Trots trött kropp, så ska jag faktiskt försöka göra pepparkakor idag. Vila får jag göra i morgon. :) Min man, var snäll och slog ihop degen till pepparkakorna igår. Ja, vad skulle jag göra utan denna man!

Ha det gott där ute.

 

Tankar och funderingar

Hej svejs där ute i världen!

Jag har inte hunnit skriva på en liten stund, jag jobbar låååååånga pass och fallet jag gjorde på jobbet har gjort mig tröttare och mer smärta och domningar i armarna. Och en jävelusisk huvudvärk vissa dagar. Så detta har blivit försakat.

Jag hamnade hos sjukgymnasten igen, kändes sådär när jag inte behövt honom på ett tag. Men nu vill jag snabbt ge detta en chans att bli bättre fort. Just nu känns det hopplöst, men det är ju inte så gammalt ännu. Man kan ju alltid hoppas. :)

Jag har lite funderingar på hur man beter sig när man ska på en lift i ett skidsystem, och hur en del tänker när dom är i ett skidsystem. Jag som liftvärd, kan lova att jag ser en hel del och hör en hel del.

Ibland undrar jag hur en människa gör när dom ska sätta sig i sin soffa hemma. Jag står i en stolslift och jag har nog alla typer av varianter av hur man ska ta sig upp på denna stol. 

Och varför ska man använda stavarna till att stoppa sig själv med stolen före, när du knappast behöver ta fart för att ta dig på påstigningen? Varför förstör man sakerna som inte är dina? Typ stolssäten, nät. Och så undrar folk varför det kostar så mycket med ett liftkort.

En sak till. När en lift står, så gör vi det troligen för att den är trasig och försöker fixa den så fort det går eller så står den helt klart för gästens säkerhet. Tänk er  minus 25 grader ute och det blir stopp, ni kanske blir sittande i 2 timmar för evakuering. Jag lovar, ni kommer vara djupfrysta,

Och när det snöar och man inte ser pistmaskinens ränder. Vet inte hur många gånger den frågan kommit till mig. Varför har inte pistmaskinen kört här? Det har dom visst, men det började troligen snöa efter, skrapa bort snön nästa gång, ska ni få se hur fina ränderna är under. Och skulle det vara så att pistmaskin varit ute på morgonen, ja då syns ränderna inte ändå, för det är så mjukt att det är sönderkört på ett kick.

Så snälla innan ni blir arga, tänk på detta först.

Och när du kommer efter stängning, ställ dig själv frågan, skulle du bli glad om jag kom in till ditt jobb 10 minuter efter stängning? Om inte, gör det inte hos mig heller, Detta är ett helt vanligt jobb för mig med. Och jag har en familj jag vill hem till.

Ha det gott där ute så hörs vi!

 

Hur har ni det där ute?

Här har det varit fullt upp! Jobb jobb och åter jobb!

Men jag som tyckte att jag kände mig bra i min skada just nu, fick lov att göra det lite sämre.

Skulle utföra en sak på jobbet och det kändes som om någon sparkade bort mina ben. Föll rakt bakåt, och slog i bakhuvudet och bet ihop tänderna med tungspetsen emellan. Jag lovar, det är inget jag rekommenderar. Man kan säga att smärtorna tilltagit igen. Och huvudvärken, finns där nu hela tiden igen. Känns just nu som jag är på ruta ett igen eller noll, där man inte vet någonting. 

Kroppen skriker nattetid och vill inte riktigt vara med då. Varenda muskel runt halsen gör ont när jag ska röra på mig nattetid. För att inte tala om hur det känns när jag ska upp och ner med huvudet. Urk! 

Jag hoppas detta är övergående och snart blir bra igen, vill helst inte börja om från början.

Glasögonen for ju dom med och nu hänger dom sista livlinan. Dom var ju trasiga sedan förr, dom blev verkligen inte bättre nu. :) 

Så jag försöker komma ikapp med kroppen igen, vad gör ni?

Jag njuter dock av min väntstake. 

Kram!

Hall¨å på er!!!

Är nu tillbaka efter en underbar vecka i England. Många fina upplevelser har det blivit och en del fina presenter till mig och dom som står mig närmast.

Att resa hela vägen till England och sedan tillbaka igen var ganska tufft åtr kroppen, men samtidigt så var det skönt att få göra annat i livet, som skapade lite glädje, För trevligt hade jag det även om kroppen skrek rakt ut.

Vi var där under samhain tiden och fick uppleva en hel del dans och en underbar ceremoni med en del spex.

Det var som att komma tillbaka till en svunnen tid, som det kändes som man levt. Denna man stod och ropade ut på torget så vi var välinformerade under den stunden. Bortanför honom så dansade dom för fullt.

Jag är så glad att jag fått vara där borta i Glastonbury, med trevliga prästinnesystrar. 

Att kroppen inte helt var överens med mig det känner jag nu. Tar lång tid att komma tillbaka, men snart så. :) Det är bara att minnas tillbaka och förstå hur kul vi hade det, så går det ändå, trots att smärtan finns där. 

Under veckan som var, var smärtan grym, det kändes som om den vill ta ner mig helt, men den borde lärt sig att jag också kan vara envis. :) Kul hade jag! Men priset betalar jag nu., men det gör inget, det var det värt. :)

Kram

Spännande..

Hej hopp på er!

Nu kommer det sista inlägget på minst en vecka, för nu tar jag och värken och far till ett annat land en vecka. :) Ska bli så spännande. Nya upplevelser och nya bekantskaper, det är kul. Min resa börjar redan idag, då jag bor i en ort som ligger nästan vid vägs ände så att säga. :) Jag avslutar dagens resa i min födelseort, vet du vilken det är? :)

Värken är helt okej just nu, men så är jag ledig och slipper allt det arbetet och allt som är turbulent där. Skönt. Jag har som vanligt lite huvudvärk, ont i nacken och en hel drös med fingrar, men annars är det ju toppen, så varför klaga? Man ska väl leva livet nu när man har det till låns, eller vad säger ni? Och jag gissar att värken skulle bli så mycket värre om jag gick runt och klagade, eller?

Som sagt, jag far bort en vända nu och återkommer nästa vecka!

Kram!

Trac Collar, det är en fantastisk sak när smärtan slår till som värst. Som nu, armarna krampar, fingrarna smärtar, händerna går knappt att knyta, armarna orkar ingenting och skriva är hopplöst, då gör allt ont från överarmar till fingrar. Så är det just nu och Trac Collarn är bra då, då jag helst inte vill äta piller och dom hjälper föga. Ibland är dom bra. Blir en lugn dag idag då jag är ledig, men också ha krafter till ha roligt en hel vecka. Ska ju faktiskt bort och vara med en del härliga kvinns, med samma intresse som mig.  :) Visst är jag nervös, men tror ändå att detta kommer att gå bra.

Det är lite hopplöst på jobbet just nu och kanske det är det som gör att kroppen mår riktigt dåligt. Det blir ju dubbelt upp åt den stackarn. Men jag har lovat mig själv att jag ska klara detta med, lika bra som många andra utmaningar jag gått igenom. Jag planerar ju lite saker i mitt lilla företag, kanske är det ett sätt för mig att börja mer där? Skulle vara riktigt skönt. Att rå sig själv. Tror det är dags att förändra livet snart.

Nu när kroppen är som det är, så kommer min kattherre och ska ligga på mig. Han känner så väl. det går inte att ljuga för honom, så vi kör med öppna kort. :)

Det finns många glädjeämnen i livet och det gäller att ta tillvara dom, även om man har ont. Eller vad säger ni? Annars tycker jag att man har gett upp livet. Och sådan är jag inte. :)

Kram på er där ute!